”Mulle” är en gammal spelterm som betecknar tvillingkort när man använder två kortlekar. Klöver fem i den ena leken är till exempel mulle eller mullekort till klöver fem i den andra, och vice versa. Ordet i den här betydelsen är känt sedan första halvan av 1800-talen, men etymologin – ordets ursprung – är inte klarlagd.
Mulle dök först upp i en form av tremanswhist, som kallas ”träkarl”. Precis som i vanlig whist delas fyra händer ut, men en av spelarna måste hantera både sin egen hand och en extra hand (”träkarlen”). När man spelar ”träkarl med mulle”, används båda kortlekarna, även om man bara spelar med den ena leken i varje enskild giv. Den lek som inte är aktiv vänds upp, och tvillingkortet till det understa kortet kallas för mulle. Om någon sida lyckas ta ett stick där mulle är det vinnande kortet, får den 8 poäng. Om mulle inte är vinnande kort, får den sida som tar sticket 4 poäng. Träkarl kan också spelas av två personer med två träkarlshänder, men tvåmannavarianten verkar inte ha varit lika vanlig.
Reglerna för träkarl med mulle återges i en spelbok från 1847 [1]. Det är mig veterligen det enda ställe där ordet mulle förekommer i spellitteraturen från 1800-talet. Detta skulle kanske antyda att spelet var ovanligt, men mulle omnämns även i den samtida skönlitteraturen. Victor Fredrik Palmblad skrev i en novellsamling från 1840 [2]:
”Du kan ju hos mig qvarblifva till ditt nästa qvartal utfaller: jag behöfver verkligen en gammal vän till sällskap och mulle-broder.”
Citatet pekar på att träkarl med mulle också gick under det förkortade namnet ”mulle”. Författaren verkar förutsätta att läsarna känner till vad en ”mulle-broder” är. Detta antyder att mulle vid den här tiden måste ha varit känt – åtminstone till namnet – för en bredare publik.
Författaren Thomas Bennett gav ut ett flertal böcker om spel och lekar i mitten av 1900-talet. År 1944 publicerade Bennett en spelbok under pseudonymen ”Kortman”, där han bland annat beskrev en form av tremanswhist som kallas ”mulle”. Precis som i spelets namne från 1800-talet används två kortlekar, och mullekortet bestäms genom att den ena leken vänds upp. Texten återger dock en annan form av tremanswhist, som verkar vara inspirerad av det norska spelet sprøite.
Spelarna får tretton kort var, och resterande tretton kort utgör talong – inte träkarlshand. Spelarna får i tur och ordning chansen att byta ut hela sin hand mot talongen för en viss kostnad. Om en spelare sitter med mulle på handen, måste hen högt säga ”mulle” när kortet spelas till ett stick. Om spelaren kommer ihåg detta, får hen två poäng från vardera motspelaren. Om spelaren glömmer bort det och någon av motspelarna uppmärksammar felet, måste spelaren betala två poäng till vardera motspelaren [3]. Här är en länk till reglerna.
Spelets undanskymda plats i spellitteraturen väcker åter frågor om hur utbrett det var, men referenser i samtida media pekar på att det måste ha varit känt i bredare kretsar. Boxaren Harry Persson, som tillsammans med simmaren Arne Borg var Sveriges största idrottsprofil på 1920-talet, sade till exempel öppet att mulle var hans favoritkortspel [4]. I en dikt i Dagens Nyheter 1928 raljerade författaren över att Högsta rådet i Moskva hade beslutat att rättrogna kommunister inte fick delta i hasardspel [5]:
”Ingen hasard för en sann kommunist?
Nu blir väl borgaren glader
Drag en spader, drag en spader!
Mulle, bridge och vist!”
Någon gång under andra halvan av 1900-talet verkar principen att spela med två kortlekar och tilldela mullekortet en särskild betydelse ha överförts till kasino. Det första säkra skriftliga omnämnandet av mulle där det otvetydigt framgår att det är en form av kasino återfinns i Aftonbladet 1979 [6]. I en artikel i Dagens Nyheter tre år senare ges följande beskrivning av verksamheten på ett torsdagscafé för pensionärer [7]: ”Vi har spelat kort, mulle eller mölle heter det och är nästan som kasino, och så har vi pratat.” Namnet ”mölle” förekommer av och till också i sociala medier och verkar vara en dialektal form av namnet.
Den första regelbeskrivningen av kasino som spelas med mulle återfinns i Kortspelshandboken från 1996 [8]. Dan Glimne beskriver här en variant av byggkasino, som kallas ”mulle”. Spelet verkar ha en särskild status på svenska fångvårdsinrättningar. Glimnes sagesman kom från Kumlaanstalten och förklarade i en senare upplaga av boken [9]:
”Mulle är ett spel för ’dom utvalda’, det vill säga – alla som gjort sin ’plikt’ på ’statens skola för kriminell utbildning’. Vet man inte vad mulle är efter en vistelse på t.ex. Kumla – har man inte ’suttit inne’!”
Kommentarer på sociala medier styrker bilden av mulle som starkt förknippat med fångvården, även om förbud mot kortlekar på anstalter gör att det inte spelas där så ofta längre [10]. Mulle har aldrig varit begränsat till fångvårdsmiljöer, utan spelades redan i ett tidigt skede i det vanliga civilsamhället. Detta framgår bland annat av citatet ovan från torsdagscaféet. Mulleprincipen har också använts på andra former av kasino än byggkasino. Ola Sassersson har lagt ut en beskrivning av kasino med mulle, så som han lärde sig det av sin farmor eller mormor (länk) [11]. Byggen är här inte tillåtna, och spelarna får ett fast belopp, fem poäng, för varje mulle, till skillnad från Glimnes variant och de flesta moderna varianter där värdet beror av valören på mullekortet.
I svensk spellitteratur finns det ett annat kortspel med namnet ”mulle”, där ordet har en helt annan betydelse. Upprinnelsen verkar vara en dålig översättning från en dansk spelbok. Denna gavs ut av Svend Carstensen och Aksel Nielsen i två upplagor 1967 och 1969 och innehåller reglerna för en variant av hasardspelet rams. Spelarna får fem kort var och anger i tur och ordning om de kan ta minst ett stick. Spelare som går med men inte tar stick får straffpoäng. Spelarna går ut ur spelet i takt med att de sammanlagt har tagit ett visst antal stick. Den som sist blir kvar har förlorat och får betala de övriga spelarna [12].
Förloraren i spelet kallas ”fedtmule” på danska, vilket också är spelets namn. Det betyder ordagrant ”fet mule” på svenska. Det finns ingen direkt svensk motsvarighet, men ordet är avsett som ett nedsättande epitet i stil med ”skitgubbe”, ”klantskalle” eller ”stortok” i svenska kortspel. Översättarna Lars och Tore Krumlinde valde att översätta denna term till ”mulle” på svenska [13], förmodligen på grund av ljudlikheten mellan ”mule” och ”mulle”. Det är ett märkligt val, eftersom mulle på svenska har en neutral klang och knappast är något särskilt slagkraftigt öknamn på en förlorare. Spelregler med Krumlindes ordval har återgivits i kortspelsböcker av bland annat Ulf Schenkmanis [14] och Dan Glimne [15]. Lars och Tore Krumlindes översättning har på så sätt nästlat sig in i den svenska spellitteraturen, trots att mulle i betydelsen förloraren i ett spel inte kan anses vara en genuin svensk spelterm.
Fedtmule spelas forfarande i Danmark, om än i avsevärt mindre omfattning en tidigare. Här är en länk till den version som cirkulerat i svenska kortspelböcker. Här är en länk till en nyare version av spelet, som återges på nätet. Som ett kuriosum kan nämnas att seriefiguren Janne Långben heter Fedtmule på danska.
© Lyckans Talisman
First published: 9 December 2023
Last revision: 9 December 2023